Författararkiv: gunnel57

Vanten Sigrid

Här är mitt bidrag till Hemslöjden i Skånes uppmaning att skapa ett vantmönster och sedan dela med sig av det. Om hur jag startade och fler detaljer om projektet finns här. I projektet ingår att skriva ner mönstret, så att fler får ta del av det och kanske inspireras att sticka sin egen variant. Det var roligt och lärorikt att skriva ner det och har bättrat på min datorvana något. Nästa gång går det snabbare.

Vanten har fått sitt namn efter min mamma Sigrid, som lärde mig att sticka och mycket annat textilt hantverk när jag var barn.

Om du vill göra en egen variant av vanten finns mönstret här: Vanten Sigrid  Det skulle vara kul att se hur din variant av mitt mönster blir. Och än finns det tid rita ett eget mönster och själv delta i #delavantar, om du är sugen.

Annonser

Frågetecken i naturlig storlek

För ett halvår sedan hade jag inspirationstorka. Jag ville så gärna sy något, men kunde inte känna någon glädje eller inspiration när jag rotade runt bland trådar och tyger. Tiden präglades i stort av många frågor och inga svar. Det var knappt att jag visste vad frågan egentligen var heller.

Till slut bestämde jag mig för att det var vad jag skulle göra, ett täcke på det temat. Allt jag såg i  mitt inre var ett frågetecken, hela jag var ett frågetecken. Det är ju en ganska fin form tänkte jag, men kan man verkligen? För mig var det helt klart att frågetecknet skulle bli stort, det fanns inte att göra en liten bild av det.

I detta sinnestillstånd hittade jag ett gammalt, något slitet loppisfynd, sytt av två gammaldags randiga tyger. Det var en sorts överdragspåse tror jag, till kläder kanske. Påsen var helt handsydd, inte ett stygn på maskin. Jag sprättade upp och vek ut påsen.

Jag la ut tygpåsen på golvet och klippte till ett stort frågetecken i papper och tog en tallrik och la under för att kunna begrunda om detta verkligen var ett vettigt projekt. Jag gillade formen, men lät det gå flera dagar innan jag beslutade mig för att faktiskt lägga tid på att sy det. Eftersom jag inte kunde släppa tanken gick jag vidare. Jag kom liksom inte förbi den här idén.

Till själva frågetecknet hittade jag ett randigt tyg i beige, med mycket diskreta ränder i vitt, turkos och vinrött. Jag blev supernöjd med de tre randiga tygerna tillsammans, trots det bleka och intetsägande uttrycket. Jag tror att det speglade min allmänna känsla perfekt. Allt var lite grått och beige och jag hade ingen aning.

Jag applicerade frågetecknet med vinröda, lite ojämna stygn tvärs över den vikta kanten, ett rogivande projekt.

Jag har syntetvadd emellan och på baksidan har jag ett annat använt två gamla tyger från loppis, som passade perfekt i färgen.

Min plan vara att kvilta täcket som det föll sig efter hand, som telefonklotter, och jag började i det nedre  högra hörnet. Jag ville ha med orden ”Vad är frågan?” och kanske också ” och vad är svaret?”, men visste inte hur jag skulle göra det. Tänkte länge att det skulle bli i form av applikation, men när jag kviltat mer än hälften med klotter kom det till mig. Jag ville ha ett parti, som var lite lugnare, så jag gjorde streck, som kunde symbolisera strecken i en skrivbok från lågstadiet och på dem skrev jag mina ord. Lagom diskret.

När jag nästan var klar med kviltningen, ett halvår efter att jag börjat hade tingen också börjat klarna för mig och färgerna hade börjat återvända. Då hittade jag den perfekta avslutningen, en snedremsa i rutig flanell i orange och blått. Den passar inte egentligen, men i min värld är den perfekt. Den ramar in det färglösa med lite färg och ger stycket konturer. Själva tyget i remsan minner om en sällsynt lyckad och lycklig kärringrunda i tygriket runt Borås.

Eftersom täcket är gjort av gamla, slitna tyger är det väldigt lätt och mjukt. Perfekt att lägga över knäna om det blir kyligt framför TVn, om man inte hänger det på väggen förstås.

”Frågetecken i naturlig storlek” av Gunnel Wright. 123×153 cm

Vantar i görningen

Fick se att Hemslöjden Skåne har en uppmaning/utmaning till den som vill vara med att designa och sticka ett par vantar och sen dela med sig av vantmönstret. Det hela ska utmynna i en vantutställning i Landskrona 20 jan–3 mars 2018. Det står att läsa om här.

Det var länge sen jag hittade på mönster till hela vantar, det finns ju så många roliga mönster som andra gjort att tillgå nu för tiden. Halvvantar däremot brukar jag ju hitta på. Det kändes kul att prova, så jag började skissa lite. I Hemslöjdens inlägg finns ett basmönster, som man kan använda om man vill, man bara fyller med sina egna maskor. Det är det jag utgått ifrån. 

Emellertid blev jag otålig och började innan mönstret var klart och har sen låtit det växa fram allteftersom. Precis som jag gör när det gäller lapptäcken. På det sätta blev det också så att den gröna färgen blandade sig i mer än vad jag tänkt från början. Så här långt har jag kommit än så länge. Tummen är kvar att formge, men jag har en idè.

Jag har använt två tvåtrådiga garner från Ullcentrum Öland (rött och svart) och Kampes tvåtrådiga (grönt). Stickor 2,75 mm.

En stickad dockkappa

Igår var jag på stickkafé på den lilla bokhandeln Lohrs pocket. Där lyssnade jag på Celia B Dackenberg, som talade om sin senaste bok Kulturkoftor. Jag kunde inte låta bli att köpa med mig boken och också hennes förra bok, Sagornas stickbok. Hon skriver mycket om historien runt det stickade på bilder hon valt ut och bland annat är det bilder från min barndoms sagoböcker. Mycket trevlig läsning.

Kom att tänka på mönstren från en tiden, mina stickade plagg som barn och mina dockkläder. De flesta dockkläder är borta, men en dockkappa har jag lättillgängligt i en låda. Plockade fram den och begrundade.

Den är så otroligt välgjord i rent ullgarn, en liten kappa i miniatyr, med så fina detaljer. Stickad av antingen min mamma eller någon av hennes mycket fingerfärdiga fastrar. Jag minns inte när jag fick den, men max 5 år. Kvalitetsleksak för ett barn. Jag hade så många fina dockkläder, av fina tyger, alla sydda som riktiga kläder, bara lite mindre. De allra flesta sydda av min mamma. Jag minns hur mycket jag tyckte om att titta på strukturen i tygerna och detaljerna i det stickade och virkade. det var nog det jag gillade mest, att hantera de fina kläderna av de fina tygerna. Jag lekte sällan med dockorna, bara klädde dem. Spelar det roll att man får ha så fina textila ting som barn?

Gummitråd i midjan.

Stickade kilar fram och bak och en stickad slejf med guldknappar.

Den vita kanten är virkad och ditsydd med små stygn för hand.

Giraffvantar

Jag har en alltid gillat giraffer. De ser så ståtliga, kloka och lugna ut. Ett tag var jag på väg att frivirka en giraffilt, med en teckning som jag fick av min dotter som förlaga, men det projektet slocknade innan det kommit speciellt långt.

När jag hittade ett vantmönster med giraffer i Jorid Linviks bok Stora Vantboken och samtidigt insåg att jag hade garn hemma var det bara att sätta igång.

Garn växtfärgat med färglav respektive ljung tyckte jag skulle passa. Det är färgat på tvåradigt svenskullgarn, för ca 30 år sedan.

Garnet skulle kunna passa till kexchokladvantar också.

Passformen blev bra, jag använde stickor nr 3.

Mönstret är välskrivet och vanten har en bra placering av tummen, med några maskor även på framsidan.

Maskinfiltade vantar, andra försöket

Filtade vantar, andra försöket.

Jag stickade ett par vantar som jag filtade i tvättmaskin ur Jorid Linviks bok Stora Vantboken för en tid sen. De kan du se här. De blev lite väl långa och tummen filtade sig inte så väl eftersom den inte var mönsterstickad. Jag tyckte om hur de blev i tjocklek i övrigt, så jag började på ännu ett par, men med några smärre förändringar.

Jag har använt mina växtfärgade garner, de rödorange nyanserna är krapp och det gulgröna ljung. De mörka nyanserna är på mörkgrått garn och de ljusa är på vitt garn, dvs Svenskullgarn från Kilafors. Det var ca 30 år sen jag färgade garnerna. Jag har många gula och gulgröna nyanser, och här gick det sista av krappen åt. Mina koschenillfärgade garner är slut för länge sedan. Det blir en utmaning att göra något av resten om jag vill sticka upp mina garner.

Innan de åkte in i tvättmaskinen mätte de 32 cm på längden. Jag tvättade i vanlig 40-tvätt, med en handduk och ulltvättmedel. Programmet tog 1 timme.

Själva handen som har vitt garn i botten filtade sig mycket väl och blev härligt tjockt.

Passformen och längden blev perfekt den här gången. Ja, tummen blev kanske en halv cm för lång, men det gör inte så mycket. Bättre det än tvärtom. Längd på hela vanten blev 27 cm.

 

Här kan man se skillnaden mellan vantarna. Jag tog bort en bit på mudden på vanten, så att den kan passa i ärmen på jakan, snarare än utanpå. Jag mönsterstickade tummen som då blev den lika tjock som resten av vanten och den tovade  också ihop sig bättre.Även på det här paret filtade sig modden något mindre, det beror på det mörkgrå garnet som inte filtar sig lika bra

Jag gillar verkligen ytan på vanten, med den lilla aviga maskan i varje diamant.

Granny Smith

Babytäcke Granny Smith 83 x 91 cm

Det här täcket har påbörjades våren 2015. Jag trodde det skulle gå snabbt att sy, kanske någon månad, men där tog jag fel. Energin för just handsömnad fanns inte och har endast funnits sparsamt de senaste åren. Så det blev färdigt sommaren 2017 i stället. Lagom till Lapphexornas jubileumsutställning 12-27/8, på Stadsbibiliotektet i Göteborg.

När jag började var i en period när mitt undermedvetna behövde färg, tror jag. Här är tygerna jag valde ut när jag skulle sätta igång att klippa ut bitar. Det kan inte bli mer färg.

Jag använde en mall i aluminium, som min man gjorde till mig för kanske 30 år sedan, aldrig använd.  Jag gjorde ”misstaget” att rita runt mallen och lägga till sömsmån. Så brukar jag inte göra, jag brukar ha en mall där sömsmån ingår och använda ögonmått för var sömmen ska vara. Med linjer att följa när man nålar och sen syr ihop blev det jobbigare och lite tråkigare och det tar längre tid. Men har man börjat, så får man ju fortsätta.

Det var ett handsömnadsprojekt. Jag la ut alla bitar och numrerade högarna med vilken rad det var. Så sydde jag ihop en rad i taget.

När stycket var färdigt lade jag det på ramtyget och applicerade för hand. När man syr för hand som jag gör är det lätt att pressa sömsmånen fint åt olika håll, det gillar jag.

Jag har kviltat för hand med en röd/cerise tråd.

Jag hittade ett fint tyg i mina gömmor från Laura Ashley som jag tyckte passade till baksidan. Jag har använt ullvadd i det här täcket, vilket gör att kviltningen kommer fram fint och täcket blir mjukt och lätt.

Med den här färgen och det här mönstret kunde det inte få något annat namn än Granny Smith.