Frågetecken i naturlig storlek

För ett halvår sedan hade jag inspirationstorka. Jag ville så gärna sy något, men kunde inte känna någon glädje eller inspiration när jag rotade runt bland trådar och tyger. Tiden präglades i stort av många frågor och inga svar. Det var knappt att jag visste vad frågan egentligen var heller.

Till slut bestämde jag mig för att det var vad jag skulle göra, ett täcke på det temat. Allt jag såg i  mitt inre var ett frågetecken, hela jag var ett frågetecken. Det är ju en ganska fin form tänkte jag, men kan man verkligen? För mig var det helt klart att frågetecknet skulle bli stort, det fanns inte att göra en liten bild av det.

I detta sinnestillstånd hittade jag ett gammalt, något slitet loppisfynd, sytt av två gammaldags randiga tyger. Det var en sorts överdragspåse tror jag, till kläder kanske. Påsen var helt handsydd, inte ett stygn på maskin. Jag sprättade upp och vek ut påsen.

Jag la ut tygpåsen på golvet och klippte till ett stort frågetecken i papper och tog en tallrik och la under för att kunna begrunda om detta verkligen var ett vettigt projekt. Jag gillade formen, men lät det gå flera dagar innan jag beslutade mig för att faktiskt lägga tid på att sy det. Eftersom jag inte kunde släppa tanken gick jag vidare. Jag kom liksom inte förbi den här idén.

Till själva frågetecknet hittade jag ett randigt tyg i beige, med mycket diskreta ränder i vitt, turkos och vinrött. Jag blev supernöjd med de tre randiga tygerna tillsammans, trots det bleka och intetsägande uttrycket. Jag tror att det speglade min allmänna känsla perfekt. Allt var lite grått och beige och jag hade ingen aning.

Jag applicerade frågetecknet med vinröda, lite ojämna stygn tvärs över den vikta kanten, ett rogivande projekt.

Jag har syntetvadd emellan och på baksidan har jag ett annat använt två gamla tyger från loppis, som passade perfekt i färgen.

Min plan vara att kvilta täcket som det föll sig efter hand, som telefonklotter, och jag började i det nedre  högra hörnet. Jag ville ha med orden ”Vad är frågan?” och kanske också ” och vad är svaret?”, men visste inte hur jag skulle göra det. Tänkte länge att det skulle bli i form av applikation, men när jag kviltat mer än hälften med klotter kom det till mig. Jag ville ha ett parti, som var lite lugnare, så jag gjorde streck, som kunde symbolisera strecken i en skrivbok från lågstadiet och på dem skrev jag mina ord. Lagom diskret.

När jag nästan var klar med kviltningen, ett halvår efter att jag börjat hade tingen också börjat klarna för mig och färgerna hade börjat återvända. Då hittade jag den perfekta avslutningen, en snedremsa i rutig flanell i orange och blått. Den passar inte egentligen, men i min värld är den perfekt. Den ramar in det färglösa med lite färg och ger stycket konturer. Själva tyget i remsan minner om en sällsynt lyckad och lycklig kärringrunda i tygriket runt Borås.

Eftersom täcket är gjort av gamla, slitna tyger är det väldigt lätt och mjukt. Perfekt att lägga över knäna om det blir kyligt framför TVn, om man inte hänger det på väggen förstås.

”Frågetecken i naturlig storlek” av Gunnel Wright. 123×153 cm

Annonser

4 thoughts on “Frågetecken i naturlig storlek

  1. Gunilla Winsnes

    Vilket fantastiskt arbete. Trevligt att läsa hur allt har växt fram och att även ett enkelt frågetecken kan bli så intressant.
    kram

    Svara
    1. gunnel57 Inläggets författare

      Tack Louise! Ja, det är fascinerande att se vad man kan göra av sånt som de flesta skulle avfärda som gammalt och fult. Det är en utmaning jag gillar.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s